ja du, det är inte helt ovanligt och nej, jag tycker inte 21 är så där jätte ungt? Normen ligger väl vid 25 nu ungefär men va? 

Aja, i alla fall, när folk kommenterar mig (Jag var ny fyllda 19 när min tjej kom) så frågar jag dom vad som är så dåligt med det? Varför skulle det vara sämre att få barn när du är 21 än om du är 26? 

Sen så brukar jag påpeka att det finns ju folk som skaffar första barnet när dom är 35 och som är betydligt mer omogna.

Det spelar ingen roll hur gammal eller ung man är när man får barn! Bara att man inser vad det innebär och är så pass mogen att man kan ta ansvaret :) Det tror jag de flesta kan oavsett ålder ^^

Btw, jag är också 91:a och fyller 21 i år och jag väntar barn nummer 2 :)

ålder e bara siffror inget mer, lättare kan d inte bli...

Jag känner flera som är unga och blivit superbra mammor. Jag har fått höra att jag är för gammal istället :) Folk blir visst aldrig nöjda med vilken ålder man blir gravid i. Jag tror att du kommer att bli en jättebra mamma och strunta i vad folk säger, lycka till! Kram

Hej! Åh jag blir så arg på att vi mammor (för det är oftast andra mammor som har åsikter) ska trycka ner varandra. Önskar att vi mer kunde vara varandras stöttepelare. För oavsett ålder genomgår vi ju samma sak när vi blir föräldrar.

Jag fick pikar av både mina "övermän" på extra  jobbet som " var det verkligen planerat,du som varken har jobb eller utbildning" eller så vart det utrfrågningar av helt främmande människor som undrade vad min pojkvän arbetade med,vilken inkomst vi har osv. Man kände att man var mindre värd bara för att man var ung( jag var 19 då lillan kom) men det är bara att stay strong för du vet nog lika väl som jag att du kommer vara den bästa mamman till ditt barn. Lycka till!

Inte ett svar på din fråga för jag hittade aldrig ngt bra svar förutom att jag skulle bli den bästa mamman jag kunde bli till vår dptter.

Jag är 20, kom o va 21 när bebis kommer o gubben komme vara 18-19 (BF dagen före hans födelsedag;) ) o  de är väl en del som klagar på våran ålder hur vi ska klara de. Spec ekonomiskt! Men ja bruka bara le när ja hör sånt o gå därifrån, för hur f*n vet folk va vi ha för ekonomi? De vet jue bara jag o han! Nu så är jue de löst, han ha fått jobb på heltid men de är jue gnäll ändå :) Tro att är man ung för'älder så få man stå ut me sånt hursomhelst, hur man än gör de till! Som sagt, le bara o gå därifrån. Börja inte diskutera o shit för då blire bara värre! Och stå ut, folk vet oftast inte va dom snackar om (innebörden av de hela...)

Jag var 18 när jag gravid och 19 när min son föddes. Jag upplevde aldrig att någt kommenterade min ålder när jag var gravid, men när min son kom var det många som såg ner på mej. Jag kände det, fast ingen direkt sa något. Jag kände att dom tyckte att jag var en sämre mamma för att jag bara var 19. Jag tycker att man ska stötta varandra och inte döma ut andra. Det är också en smaksak hur gammal man ska vara. Förr var det mycket vanligare att man fick barn tidigare och då var det nästan tvärtom, dom som fick barn sent såg man ner på. Det där är bara löjligt tycker jag. Man ska inte få andra att må dåligt bara för att dom lever som dom vill. Säg det att detta är ditt val och du gör det du kan för att kunna leva lyckligt. Eller så kan du säga att det är inte deras ensak hur du gör med ditt liv. Ibland kan man gå in i en diskussion om man väljer att försvara sej och det är inte kul...

Vill man försvara sig lite extra mot någon gräslig en kan man berätta att det är SÅ SKÖNT att få barn som ung för man kommer helt klart ha mer ork att leka med ungen. Dessutom växer man tillsammans med barnet och resten av livet får anpassa sig efter barnets och den nya familjens behov. Till skillnad om man är lite äldre och redan har ett invant mönster som måste brytas när man får barn.

Jag kommer att vara tjugoett när min bebis kommer och pappan tjugo, det känns inte så ungt tycker jag och ingen har faktiskt påpekat det heller :)

Jag var 17 när jag blev gravid och fick en unge när jag var 18(är ännu 18) och folk stirrade, viskade och pratade om mig, fick hur många gånger höra "hur ska ni klara det? Var ska ni bo? Hur ska du göra med skolan? Det är jobbigt att ha barn, du har det och det och det att se fram emot *fniss* barn är inte glada hela tiden, är du inte LIIIITE väl ung? Är du ihop med barnets pappa?" osv. Jag blev KNÄPP! Men jag svarade att det är väl skitsamma hur gammal jag är, jag kommer klara det lika bra som vem som helst och jag ser fram emot allting.
Fick även höra att jag inte vet vad jag har gett mig in på när jag inte var nervös inför förlossningen... Nä, som att någon som är 30+ vet vad de har gett sig in på innan de fött barnet?
Menmen, när ungen väl kom var det sjuhundra gånger jobbigare än jag trott och jobbigare än någon annan som hade barn kunde ens tänka sig. Kolik fyra första månaderna(från dag ett) blandat med för lite mat åt ungen och sedan en som vägrar sova. Herran jumala vad vi har fått höra om hur starka och duktiga vi är. Så folk tjatar inte mer om att vi är för unga och omogna, nu är det mer "ÅÅÅÅH, vad ni är duktiga, jag skulle ha brytit ihop för lääääänge sedan! HUR orkar ni egentligen?" Så där fick de där som inte trodde vi skulle klara av det :) fast vi börjar ju bli väldigt sluta, nästan 6 månader med flera timmars skrik/dag sätter nog sina spår.
Folk försöker nog ändå säga åt oss hur vi ska göra. Fick en massa klagomål när ungen åt riktigt mycket en dag på att vi övermatar henne så det är därför hon skriker... Men då har vi en mycket aktiv unge som behöver mycket mat. Folk trodde oxå jag slutade amma för att jag är ung, det förolämpade mig nästan mest... Nä, tycker folk kan hålla tyst ifall de bara har dåliga saker att komma med.