Hejsan!
När jag läste din rubrik kände jag bara att jag var tvungen att läsa!
Jag har inte lika situation som dig MEN har otrolig beslutsångest kring detta beslut
även jag och min sambo måste ta (mest jag då han stöttar mig vilket som)
För att göra min historia kort så lever jag ihop med min sambo sedan 10 år
tillbaka, vi har hus och redan 3 barn tillsammans, det som gör oss lite osäkra är just
att detta blir barn nr 4 och vi har fullt upp dygnet runt.
Yngsta är 13 månader gammal, mittebarnet 3 och äldsta 5 år.
Jag har en häst, ett intresse där jag brinner för, sökt skola till våren 2016 och har
planerat allt 1,5 år framöver då jag ska börja jobba inom vården.
Men så blev jag gravid och nu är vi livrädda!
Vi kommer älska detta barn precis lika mycket, vara lika lyckliga den dagen hen föds,
vi är bara livrädda att detta är fel tidpunkt, men iofs blir det som det blir ibland.
Vi ska till gyn den 4:e augusti, prata med en kurator och göra ett VUL, hoppas vi får
någon klarhet i allt då.
Mitt enda råd är väl det jag själv försöker med, verkligen känna efter vad man vill
innerst inne.
LYCKA TILL NU!!
Hejsan!
Känner igen det där, levde förut i ett destruktivt förhållande med våld och kränkningar som vardagsmat!! Fick också beslutsångest men insåg snabbt att jag inte ville låta barn växa upp med sådan människa. Valet var enkelt jag lämnade min man och valde mitt liv och barnets liv! Visst människor kan förändras (krävs år av terapi ) men idag vet jag att jag har gjort rätt då pappan fortfarande är ett kräk mot en annan stackars tjej! Vi har en ny familj idag med en underbar man, jag har fått mitt självförtroende tillbaka, kan jobba med mig själv utan att vara rädd något mer och det bästa.... Barnen har en fin framtid med massa kärlek och trygghet.
Hoppas du hittar din lösning, kram och lycka till
men älskade vän nu ska du få en som ser nyktert på din situation och intne värderar det med sin egna helt neutral men med mycket erfarenhet av skit.
BARN är något som behöver enade föräldrar som kan prata om hur man ska uppfostra det tillsammans man måste vara eniga till tusen genom trotts och vakenätter och allt som tillhör nu vet jag inte hur din diagnos ser ut men jag hade epilepsi och var trött för jämnan men henmma tog vi hand om michelle för vi kämpade som familj. Kan ni det?
jag ser att det är inte så svårt för dig att få barn men att leva ett rikt liv innan barnet kommer min dotters far och jag var förlovade och lyckliga det var därför vi var så enade trotts bekymren
något du kan göra om du är modig och har svårt att tänka abort sök barn psykologen på mödravården det finns en där vår dotters far och jag gick till en och om det visar sig att det inte fungerar att få ihop det så har du två möjligheter medicin eller abort för ensam är orättvist mot barnet.stamsellsprövning tänker jag då men det är jag som varit sjuk hela livet som tänker så om du vill sattsa så gör det med hela hjärtat och var berädd på att förlora en stund tills den rätta dyker upp och du har jobb och mannen möjligen är en karl och inte en förvuxen slarver. hoppas jag kastat lite ljus på tillvaron. kram