Då var det snart dags. Våran dotter blir snart 4 månader och vi vill döpa henne. Jag har haft doppapprena väldigt länge på skrivbordet men tar liksom inte tag i det.
Jag står nämligen inför ett problem...
Jag skall korta ner texten så ni som läster inte behöver läsa en uppsats. Men jag hoppas kunna ge er en bild av min situation.
Jag är född i en familj med 3 syskon. Mitt ena syskon tog sitt liv när jag var 15 år. 5 år efter det dog min mamma efter många års kämpande med Cancer. Jag var då 20 år gammal.
Kvar fanns Pappa ett helsyskon och jag samt Farmor o Farfar.
När många läser detta kan jag tänka mig att man tror att man får en väldigt stark samanhållning i familjen. När man gått igenom något som våran familj gjort. Tyvärr är det inte så i våran utan den har blivit sämre tack vare detta.
Jag orkade inte med situationen och flyttade året efter mamma dog 60 mil i väg och har blivit kvar. Kände att jag skulle starta om mitt liv. Vilket jag är tacksam över och har det väldigt bra idag.
Jag har alltså en pappa och ett helsyskon i livet och Farmor och Farfar. Det är hela min släkt.
Min pappa har under hela min uppväxt ljugit som slenterian och jag har alltid haft svårt för det. Och förra Julen skar det sig helt då jag fick reda på att han riktigt gått bakom min rygg. Jag har därför valt att bryta kontakten helt. Mitt syskon accepterade inte mitt val varför mitt syskon också valde att bryta kontakten med mig sedan i sommras. Syskonet orkade helt enkelt inte med detta. Trots att mitt syskon sagt flera gånger att syskonet själv skulle vilja bryta kontakten med pappa. Jag har accepterat mitt syskons val men anser att han har gjort sitt val. VArför jag inte är intresserad att ta upp kontakten längre fram. För mig är det antingen eller.
När vi fick vårat barnsom är det första skickade min pappa en bukett med blommor med(blombud) och gratulerade. Han har ringt 2 gånger sedan Julen 2009. Han har inte ens provat att ringa när vi fick barn...
JAg vill inte bjuda varken min far eller syskon på mitt barn dop. Varför skall jag bjuda de om det inte är mer värt? I en normal familj brukar tom ens föräldrar åka direkt när man fått barn för att hälsa på! Men inte i min familj...
Så alla ni, Hade ni bjudit min samos släktningar och mina vänner? Eller?
Sen finns det säker ni som tycker att mitt barn har rätt att träffa sin Morfar. Absolut men hur skall det gå till när jag inte pallar att se han ens längre.
JAg är tacksam för alla svar. Det är jättesvårt att ge er en bild av min situation men jag mår så mkt bättre när jag inte har kontakt med dem längre. Min relation till FArmor och Farfar är jättebra. men de är snart runt 85 år och kommer inte kunna vara med vid dopet.
Skall jag inte kunna döpa mitt barn med hänsyn till min familjs trassliga historia?
Kom med förslag och era synpunkter.
Jag tycker absolut inte du ska känna nått tvång att bjuda din familj, utan bjud killens släkt och era vänner. Du kan ju även slänga iväg en inbjudan till farmor och farfar även om dom inte kan komma, det kan ju vara uppskattat! :)
Jag håller med föregående talare! Klart att ni bara ska bjuda de som ni vill- och de som kan vara med och göra dopen till en fin dag för er dotter. Naturigtvis är det synd att din relation till din pappa ser ut som den gör, men är det ändå inte bättre att din dotter får ta del av friska relationer än såna som är väldigt infekterade.
Och att bjuda farmor och farfar blir ju ändå en fin gest, även om de inte kan komma.
Tack för era svar. JAg känner precis också som ni skriver... Men sen tänker jag ...Att jag måste bjuda min far och syskon bara för att din dotter har rätt att träffa dom. JAg vet att det också kommer bli ett herrans liv från FArfar och farmor och visst egentligen vill jag ju självklart att min far och syskon skall komma men varför i hela världen bjuda dom när situationen är som den är. Kom gärna med fler åsikter!!!
Jag tror faktist din dotter mår bättre av att inte träffa din far om förhållandet ser ut som det gör. Se till att dopet blir en fin dag med nära och kära som ni trivs med! :)
Hej.
Jag känner igen mig i din sits.
Min pappa är alkoholist och jag bröt kontakten med han i augusti 2009 och den 7 juli 2010 fick jag och min man en fin fin son tillsammans, och när vi skulle ha dop så skickade vi ut inbjudningarna men vi skickade inget till han, jag fick då både jobbiga och dumma kommentarer av min biologiska syster eftersom jag inte bjudit min pappa. han köpte endå en dop pressent till pojken och sen hörde vi inget mer av han, fören våran son blev svårt sjuk, och då började min pappa skriva sms till mig som var menade till våran son så dom började alltid men : Hej det är morfar. och dom slutade med kram morfar. Sen nu när han blivit frisk igen så bryr han sig inte alls om våran son.
Jag tycker att du ska strunta i att skicka inbjudningar till dom för hade dom brytt sig om både dig och eran dotter så hade dom tagit kontakt med er när hon föddes.
Kram
Vad gulliga ni är!
Det betyder jättemycket för mig att ni tar er tid och läser min situation. Usch det är svårt sånt här men samtidigt inte. Jag tycker man skall följa sitt hjärta och då vill jag inte bjuda dom även fast det säger inom mig att det är fel. Jag vil inte men bara för att man ska... Så när jag tänker på det att de inte ens kan ringa när vi fick vårat barn tycker jag det är riktigt dåligt. Men jag har klartat mig genom åren och har blivit väldigt stark som person. Ingen kan sätta sig på mig. Jag skall därför ringa och boka dopet nu och jag vill att det skall bli en ljus och minnesvärd stund. Men jag har så svårt att fatta det. När jag själv sitter och tittar på mitt barn är det helt otänkbart att jag skulle kunna svika henne. Jag älskar henne så ofantligt mkt och gränslöst. Jag kan inte förstå att inte alla föräldrar gör det med sina barn.